Årets Lomma

Cityföreningen hemma kan ibland få för sig sådana där saker som gör att man suckar lite. Som att anordna en turnering för ishockeyspel eller låta någon som uppenbarligen var med på en Idolaudition en gång för fyra år sedan uppträda framför Rådhuset. Man suckar men kan ändå le lite.

Idag har Lomma utklassat Ulricehamn i suckningsframkallande. Det var ett jippo med tillhörande folksamling. En armé (nåja, 20 personer) var klädda i blå kläder. Det var ett partytält och det var skålar med godis. 20-personersarmén visade sig vara en orkester som spelade att Carmencita skulle akta sig för rika män och att någon lycka inte bor i oxar eller kor. Partytältet visade sig vara uppsatt av Skånetrafiken. Folksamlingen verkade vara där frivilligt, filmade, tog kort och minglade.

Men vadan detta jippo, tänkte jag, och letade efter någon Idol-Robert eller ett ishockeyspel. Hittade inget. Ser ett blågult, halvmeterlångt band vifta från en hand, hör någon harkla sig. Jippot börjar krypa upp ur regnets skuggor. Det är en invigning.

Det är en invigning av en buss. En buss. En buss.

En buss tycks uppenbarligen vara jippo nog att hyra in en orkester och klippa band för. En buss.

Knalledagarna, tänkte jag. De där lommaborna skulle få dåndimpen av Knalledagarna. Dagarna hemma på bôggda som har såväl hockeyspel, Idol-Hillevi som en karusell eller två. Det skulle de prova på någon gång, de där lommaborna. De kan ju ta bussen upp.